The Master of body Language.
Med gråsprängt hår och iklädd vit t-tröja och svarta skinnbyxor med hängslen, intar han platsen vid skrivbordet och presenterar sig för alla deltagare. Förväntansfulla människor från många olika länder är där.
Människor från Sverige, Holland, Belgien, Tyskland och så långt bort som Nya Zeeland och Australien sitter samlade i den nyrenoverade byggnaden som tidigare varit en skola här i Moborg på Jylland i Danmark. De flesta är här bara över helgen för att se vad denna mästare har att erbjuda.
Ett lokalt nyhetsprogram är också här för att göra ett litet tv-reportage för nyheterna och ett helt filmteam från USA för att filma en dokumentärfilm. Det är hans första seminarium här på sitt nyinköpta ställe som rymmer sovsalar, kök, matsal, samlingsrum och på utsidan ett litet stall, en picadero och en större träningsbana med grus och järnstaket.
Han förklarar att han egentligen inte är någon hästmänniska och om det varit möjligt hade han inte hållit på med hästar över huvud taget. Han har inga egna hästar längre där han bor på sin gård i en annan del av Danmark.
Klaus som är tysk men sedan många år är bosatt i Danmark, levde för länge sedan en period med vilda hästar i de spanska Pyrenéerna. Han har sedan dess varit verksam i trettio år med att hjälpa människor med ofta mycket aggressiva och farliga hingstar, som bara efter några minuters möte med Klaus blir totalt transformerade och inte vill lämna hans sida.
– På hästen ni ser här, säger han och pekar på videon på tv-skärmen. Jag hade honom bara några få månader. Denna svarta hingst var bara 1,47, en ponny, men det var omöjligt att lämna tillbaks honom till ägaren. Han skulle ha dödat henne.
-Många kommer med problem, fortsätter han. Som denna islandshäst som sparkat ägaren. Hon hade ramlat av och fick 27 spikar i axeln. Lyckligtvis bröt hon inte nacken. Många är hingstar och de är alltid en utmaning. De frågar alltid ”Är du redo? Vad för energi ger du mig? Är du svag?” Jag låter först och främst hästen uttrycka sig. Jag ger den utrymme. Det jag egentligen gör är att ge själen tillbaks till hästen och leder den till sitt öde. Det är ingen träning. Man kan inte träna hästen.
Klaus berättar att vi har välfödda hästar men ofta sticker magen ut men man kan ändå se revbenen. På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem var hästen som en Rolls Roys. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb.
-Om du inte är rik kan du inte ha häst för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt. Klaus menar att han inte förstår hur man idag har tid med mer än en häst. Han är helt emot det moderna inom hästhållningen nu att ha dem på lösdrift för hästarna slåss som bara den. Han tycker de borde vara både inne och ute men i betydligt större boxar och mindre tid än vad som är det vanliga.
Han förklarar att han egentligen inte är någon hästmänniska och om det varit möjligt hade han inte hållit på med hästar över huvud taget. Han har inga egna hästar längre där han bor på sin gård i en annan del av Danmark.
Klaus som är tysk men sedan många år är bosatt i Danmark, levde för länge sedan en period med vilda hästar i de spanska Pyrenéerna. Han har sedan dess varit verksam i trettio år med att hjälpa människor med ofta mycket aggressiva och farliga hingstar, som bara efter några minuters möte med Klaus blir totalt transformerade och inte vill lämna hans sida.
– På hästen ni ser här, säger han och pekar på videon på tv-skärmen. Jag hade honom bara några få månader. Denna svarta hingst var bara 1,47, en ponny, men det var omöjligt att lämna tillbaks honom till ägaren. Han skulle ha dödat henne.
-Många kommer med problem, fortsätter han. Som denna islandshäst som sparkat ägaren. Hon hade ramlat av och fick 27 spikar i axeln. Lyckligtvis bröt hon inte nacken. Många är hingstar och de är alltid en utmaning. De frågar alltid ”Är du redo? Vad för energi ger du mig? Är du svag?” Jag låter först och främst hästen uttrycka sig. Jag ger den utrymme. Det jag egentligen gör är att ge själen tillbaks till hästen och leder den till sitt öde. Det är ingen träning. Man kan inte träna hästen.
Klaus berättar att vi har välfödda hästar men ofta sticker magen ut men man kan ändå se revbenen. På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem var hästen som en Rolls Roys. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb.
-Om du inte är rik kan du inte ha häst för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt. Klaus menar att han inte förstår hur man idag har tid med mer än en häst. Han är helt emot det moderna inom hästhållningen nu att ha dem på lösdrift för hästarna slåss som bara den. Han tycker de borde vara både inne och ute men i betydligt större boxar och mindre tid än vad som är det vanliga.
Många har hästar i ojämnt antal men det är inte bra menar han, för de skapar ofta vänskapsband två och två. När man tar ut en häst skapar det mycket stress. Man borde bara ha dem i små grupper som fyra stycken.
Vildhästar lever i små familjegrupper. Filmer som Cloud har inget med verkligheten att göra, förklarar han. I verkligheten gör de inget, de bara står och vill inte röra sig så mycket. Hovkvalitén är fruktansvärd. Det gräs som hästar äter som vilda är helt annorlunda än vad vi erbjuder och de behöver spannmål som havre och halm för matsmältningen. Socker är gift, betonar han.
Fuxen som inte låter sig ryktas
Så småningom förflyttar vi oss utomhus till den lilla picaderon som är en fyrkant med järnstaket på ca 11 x 11 meter. Vi ska se Klaus arbeta med en häst. Den är en helt normal häst, en stor fux och vallack på 13 år och ägarinnan Lulu har problem med att rykta hästen som biter och sparkar.
Ägarinnan, en äldre kvinna, tar in hästen som ser stressad ut och hon har lite problem med att leda den. Hon släpper den lös. Genast börjar den stressat springa omkring. Klaus står på utsidan och förklarar situationen för deltagarna.
-Hästen är i en helt annan värld än kvinnan och att hon överlever är bara en slump, inleder han. En stor häst som denna med en vikt på 600 kilo, en fel rörelse… en fel rörelse… hästen har inget att göra med kvinnan. Inget! Hon existerar inte. Vi har två varelser som existerar i två helt olika världar.
– Vad vi har här är absolut en normal situation. Tänk på de här 600 kilona som rör sig till vänster och till höger och som för närvarande är ledande, skapar aktionen. Det är helt och hållet hästen. Vi kan se att hästen inte uppmärksammar Lulu i mitten vilket är normaliteten.
Hur är det möjligt att få hästen att lyssna till Lulu? Vi måste påverka med i huvudsak fysiska medel vilket betyder grabba tag i hästen, hålla fast hästen, hålla kvar, riskera att hästen springer över oss, drar oss runt… Men här har vi en häst som är ett flyende djur. Hästar som är rädda för vad som helst – flyktdjur. Tror ni det skulle vara en stor sak för hästen om, när Lulu står där och hästen skulle vilja dit, att hoppa rätt över henne? frågar han och vänder sig till oss som tittar på. Det skulle vara… ingenting!
Klaus förklarar att Lulu är en erfaren hästmänniska, en erfaren ryttare. Ingen nybörjare och att det här är Lulus lösa häst. Klaus ber kvinnan att stanna i mitten och åskådarna att vara lugna och fortsätter:
-Jag ska försöka förklara långsamt och steg för steg, fortsätter han. Först och främst måste vi tillkännage hästen. Hästen är övergiven, hästen är full av rädsla. Den känner sig inte hemma, även om den är tillsammans med Lulu.
Läs hela reportaget i studiegruppen:
Swedish 
English