Jag möts av sorlet när jag stiger in i Aintree Grand Nationals stora inomhusarena i Liverpool. Arenan är i princip fullsatt av förväntansfulla människor som tagit sig dit. Manegen kryllar av ekipage, så många att de knappt ser ut att få plats. Så kommer han då, den amerikanske cowboyen som alla väntat på – Buck Brannaman. Eller som han också kallas, ”The horse whisperer”.
Text och foto: Anneli Westlund
I full cowboymundering med chaps, boots och westernhatt och en häst vid sin sida, kliver han in i manegen, för allra första gången i England för att hålla en tre-dagars clinic i Horsemanship. Sitt smeknamn ”The horse whisperer” erhöll han då han var inspiration, tränare och konsult för filmen ”Mannen som kunde tala med hästar”.
Han räknas som en av de bästa och mest erfarna hästtränarna i världen, själv tränad av de legendariska och bortgångna Tom Dorrance och Ray Hunt. I dokumentären BUCK som även visades på teve i Sverige för några år sedan, blev han känd världen över.
Han börjar dagen med att demonstrera markarbetet i att förflytta hästens fötter och speciellt att flytta bakdelen på hästen. Han förklarar att grunden från marken är viktig för att kunna kontrollera hästen från hästryggen. Han demonstrerar med en sorts stick med en så kallad flagga i änden som hästen flyttar sig för.
– Det är inte för att skrämma hästen, säger han. Men det blir tydligare för den. Flaggan motiverar hästen att gå, att följa känslan och syftet ”tvinga mig inte att driva dig”. Ray Hunt sa en gång att han ångrade att han visade sitt arbete med flaggan framför folk.
Jag undrade varför och han förklarade dystert att nu hade det gjorts sticks och sen hade man satt rep på sticken så det hade vänts till att använda en piska att slå hästen med. Precis det som han verkligen ville få bort, berättar Buck. Han vänder sig mot hästen och kommenterar vidare om utrustningen han använder .
– Jag använder en repgrimma och ett leadrope. Det finns tränare som säljer leadropes också, men det handlar bara om att sälja. Inte om hästen. De säljer skräp. Bind ditt eget rep istället för att slösa bort pengarna, råder han.
Han visar även hur han använder ett rep runt hästens hov och dirigerar foten när den lämnar marken, något han för med sig upp till hästryggen. Buck poängterar att man måste kunna kontrollera hästens fötter. Icke-horsemen använder cross-ties när de binder upp hästar. De har inte något horsemanship och kan inte kontrollera hästens fötter i grimskaft. Många olyckor händer i cross-ties, säger han.
Övningar under sadeln
Så småningom sitter ryttarna upp och Buck visar och berättar först på sin lånade häst. Sedan får ryttarna prova själva. Det är två grupper som rider. En grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen. Ekipagen trängs på banan, en del ryttare på klassiska quarterhästar med full westernutrustning, men även engelskridande på halvblod och spanskinspirerade ekipage. Det är så smockat med ekipage att man tror de ska rida in i varandra, men ingen häst hamnar i kläm.
Buck visar en övning, lateral flexion, som han använder för att stoppa hästen. Han sträcker sig efter hästens huvud på tygeln och för halsen till ena sidan. Hästen tar runt huvudet och flyttar bakbenen i en cirkel.
-De spjärnar emot först, säger han. Sedan ger de. Använd nittio graders böjning och ryck inte runt hästens huvud. Använd känsla! Det ska inte vara obehagligt, de ska inte vara rädda för händerna. Hästen ska följa min känsla och ”turning loose”. Känn motståndet, förneka det inte. Hästen ska vara hängiven att stoppa och lätt som en fjäder, fortsätter Buck och demonstrerar de tre positionerna på sin häst.
Position ett är att ta armbågen till revbenen, position 2 är att vänta på att hästen svarar och position tre att ge eftergift. Det är skillnad i att hästen svarar eller reagerar. Han visar ryttarna en övning han kallar för ”kort serpentin” för att träna på lateral flexion. Det är en lateral böjning till insidan i nittio grader till bröstkorgen som utförs i små serpentiner liknande en serie åttafigurer på rad.
– Om du kan bemästra den övningen, kommer det förändra dig och din häst för resten av livet, säger han övertygande. Om hästen går emot eller är spänd, gå i en cirkel tills hästen är mjuk och sen tillbaks till ursprungliga övningen. Håll honom framåt! Använd serpentinen som ett verktyg. Håll alltid hästen framåt och böj en häst som är spänd – det håller dig i säkerhet. Om man travar iväg med en häst på lös tygel och om den tar över och går fortare, tystar man hästen genom att stoppa den med en tygel.
Soft feel
Buck visar nästa övning där man vill uppnå ett stopp med en ”soft feel”- hästen är eftergiven i lodrät böjning. När ”the soft feel ”är pålitlig erbjuder man lodrät flexion efter den laterala balansen tidigare. När man arbetar på en soft feel måste man tänka på hur mycket hästen väger. Ibland kan den böja sin hals för dig men det är en tunghet i där, och du letar efter att hästen ska vara mjuk.
-Öva på en soft feel några gånger tills det känns rätt, att hästen är mjuk och eftergiven, förklarar Buck. Håll honom framåt och redo för övergång. Plan A är en mjuk känsla och energi i kroppen, sakta ner och om han inte svarar, ta ett tag i honom med händerna och orsaka det. Låt oss säga att han gör motstånd och jag går till plan B.
-Jag gör honom mjuk, får honom att sakta ner och om han inte klarar av att stanna där så arbetar jag på det och byter inte ämne. Jag fortsätter jobba på saken tills jag kan sakta ner min kropp och få honom att skritta utan krångel. Ibland kan man göra de rätta sakerna men man fortsatte inte tillräckligt länge för att göra hästen någon nytta. Du måste fortfarande gå till plan B för att få jobbet gjort.
Jag kan jobba med en soft feel genom att böja lateralt åt vänster, sedan höger och försöka att inte förlora ”the soft feel”. Rida framåt, flytta över honom och ge eftergift. Jag pressar honom inte hela tiden. Jag säger till hästen att om du ger detta till mig, så finns det en bra grej här borta om du bara ger efter till mig.
Om jag inte ger hästen den lättnaden så kommer han ganska snart känna det som att jag bara hackar på honom.” Inga händer om jag kan låta bli men om du inte kommer igenom från mina skänklar, kommer jag att hjälpa dig med mina händer och tajma den där foten”. Man har väldigt lite motstånd från hästen om man dirigerar framfoten när den lämnar marken.
Bli hästens beskyddare
Buck berättar hur han arbetar för att få hästen att följa hans idé, genom att hålla hästen i centrum av vad han kallar för ”rektangeln”. Hästen ska känna att det är en bra idé att flytta sig lite hitåt och om den följer hans idé, visar han hästen att han alltid håller den borta från problem. Hästen behöver inse att den inte behöver oroa sig, att den är lika trygg med honom som med sin mor.
Om den lär sig att ryttaren är dess beskyddare så blir den helt annorlunda att rida än en häst som hela tiden måste koncentrera sig på att ta hand om sig själv, mot hot och farligheter. Den koncentrerar sig på att överleva. Att slåss med hästen kommer aldrig att fungera men alltid att flytta fötterna.
-När hästen känner sig osäker har jag alltid en trygg plats åt den. Så fort jag känner att den blir obekväm, säger jag: Jag känner det också, låt oss flytta oss dit bort. Jag vet alla coola platser! Ganska snart förstår han att varje gång han ger respons till dig, tar du bort press från honom.
Ganska snart blir han villig att flytta sig, för varje gång går han mot fred. Jag tar honom till det fridfulla. Jag kan vara en hjälte för hästen när han förstår att jag håller honom borta från problem. Det känns bra för honom och förändrar hur hästen ser på dig. ”Om du går dit jag säger, har vi inget problem”.
Stanna i rektangeln
Vidare berättar Buck att om hästen dras till en annan häst på arenan eller till grinden, försöker han hålla honom i centret av ”rektangeln” som han kallar det, och vara så fredlig som han kan vara. Ju mindre rektangel, desto säkrare häst att rida. För att få denna rektangelgrej att fungera måste hästen få fred på en fridfull plats när den är i centret, antingen på lös tygel eller samlad. På en grön häst är det på lös tygel. Hästen vill gå till centret i rektangeln för där inträffar freden.
Anledningen till att hästar går emot skänklarna och kommer ur kurs är för att de tror att fred inträffar genom att gå i den riktningen, menar Buck. Det är en flyktgrej. Att manövrera rektangeln blir ett heligt löfte mellan ryttaren och hästen. ”Om du gör din del och håller dig i centret, gör jag min del och gör ditt liv så fridfullt jag kan”.
-Stanna centrerad i rektangeln om hästen blir rädd för något. Låter man dem snurra kan de snurra in sig och ramla med dig, förklarar han allvarligt. Om du får hästen att arbeta i centrum lika mycket som du, är han lätt att rida. Låt oss säga att du får din soft feel utvecklad tillräckligt så du kan börja göra en sidförflyttning, fortsätter Buck pedagogiskt.
-Jag gör inte sidförflyttning på hästen förrän ”the soft feel” är bekräftad och bra. Sen börjar jag be honom röra sig åt sidan. Låt oss säga att du ska använda sidförflyttning som en korrigering. Han går ur kurs kanske fyra feet, jag kanske då tar honom i sidled tolv feet för att återcentrera hästen. Som ibland när du rider runt spåret går hästen bort från spåret, du tar honom tillbaks, han glider iväg, du tar tillbaks honom och det är som att ni aldrig uppnår någonting.
Och sen ganska snart försöker du hålla honom där och han börjar luta sig på dig. Om du håller honom där och släpper alla hjälper så går han ur kurs. Den hästen är inte i närheten av att vara i centret, säger Buck och skakar på huvudet. Om du fortsätter bråka kan ni komma dit ni skulle, men han är inte hängiven att hålla sig på rätt kurs. Det förstör hästar.
-Så om jag har en häst som inte vill hålla sig där och kommer ur kurs när jag släpper hjälperna, måste jag bli extrem och kanske cirkla den vägen, eller kanske sidförflytta den vägen tills jag kan släppa hjälperna och han håller sig på rätt kurs dit jag vill att han ska gå, hellre än att övermanövrera honom konstant för om du använder det, kommer det inte dröja länge förrän han går emot dina händer och dina skänklar och du får inte mycket uträttat.
-Många av er gick inte in i hörnen, säger han till ryttarna. Hästar tappar inte bogen i naturen, men folk tränar dem till det genom att skära hörnen. Vad jag skulle göra då beror på hästen men kanske skulle jag behålla en soft feel och sidförflytta honom in i hörnen och ge efter, varje gång han skär in, sidförflytta honom ut och ge eftergift. Men jag skulle inte göra sidförflyttning på en grön häst för det skulle förstöra den. Då skulle jag kanske istället säga:
-Åh, du gav mig lite utrymme. Bra! Låt oss göra en cirkel åt höger i det hörnet och förhoppningsvis skär du det så vi kan arbeta på den cirkeln åt höger. Jag gör en cirkel åt höger, rider till nästa hörn, han undviker hörnet och jag rider en cirkel åt höger där och fortsätter så. Ganska snart tänker han: ”Kanske vill jag inte göra en cirkel, kanske ska jag bara gå in i hörnet. Bra idé! Och du tvingade det inte. Du lät det hända.
Så det är något som kan fungera för dig och som du kan tänka på. Du blir förvånad över hur noggrann hästen blir. När du känner att hästen inte är med dig, måste du göra dansen tillräckligt intressant och fantasifull för att få hästen med dig, för ibland så som folk rider är så tråkigt. Jag lär ut dessa olika rörelser och gör dansen tillräcklig för att engagera hästen.
Var inte en passagerare på hästen
Buck berättar att många rider ut på sina hästar och det är bra om de kan behålla integriteten av ordentlig ridning när de är där ute och inte bara skumpa med. I en grupp är det bara en eller två personer som faktiskt rider hästen. Resten är bara passagerare, menar han.
-De kommer hem till sin man eller fru och barn och säger: ”Jag hade en härlig ridtur idag, allt gick bra”. Men om hästen pratade skulle han säga: ”Var du ens där?”, säger Buck humoristiskt och hela publiken skrattar.
-Ni har varit ute i flera timmar men hästen har inte ens lagt märke till dig. Och det är det som gör hästar flockbundna, fortsätter han. När personer rider i en grupp och inte är riktigt engagerade i hästen och den får hela sitt stöd från sin egen sort, blir den mer flockbunden för varje gång därför att allt stöd han får är från andra hästar när ni rider.
Byt ämne istället för att straffa
När en av ryttarna sitter och sporrar sin häst hårt gång på gång säger han åt henne att hon gör fel. Du ska inte straffa en häst, förklarar han med allvarlig stämma. Försök flytta hästen utan sporrar. Bara för att man bär dem, betyder det inte att använda dem. Med hans egna hästar ser man inte skillnad om han rider med eller utan sporrar, berättar han.
-Bara för att du har dem, betyder det inte att du måste använda dem. Om man håller på och naggar mot hästen med sporrarna uppnår man ingenting. Det är misshandel. Sporrar är ingen lösning på dina problem med skänklarna. När du straffar honom är det redan över.
Hur dumt är det inte att sporra hästen och hacka på den när den från första början säger att den inte vill vara med dig. Den känner inte bättre för dig efter det. Byt ämne istället, distrahera honom. Få upp tempot eller gör sidvärtsförflyttningar, vad som helst. Du vet ibland när din man vill prata om något du inte vill prata om. Han hinner bara börja och då byter du ämne och distraherar honom.
När han försöker fokusera på vad han vill säga, leder du honom i andra riktningen och byter ämne tills du tror han ”köpt det” och då säger du: ”Älskling, vad var det du ville prata om? ”Åhh… det kvittar, ler Buck och publik och ryttare skrattar igenkännande.
Buck är en humoristisk man som kan underhålla en publik och med sina målande beskrivningar når han allas förståelse. Ibland kommer hans fru Mary som följt med på den långa resan, in i manegen med vatten åt honom.
-När hästen går i fel riktning, får du honom att ändra sig, fortsätter han. Du gör det igen och igen och ganska snart vet han inte vart han var. Det är vad Ray menade när han sa ”lär dig göra mindre tidigare, än mer senare”. När något går fel brukar folk straffa hästen, men det är för sent. När hästen tänker på synden ska du göra något åt det, inte när synden redan skett.
Kontrollera bakdelen och hästens fötter
Buck förklarar att i början är inte folk medvetna om vad bakdelen gör, men när de får göra dessa övningar, kommer en medvetenhet om var bakdelen befinner sig hela tiden. Han råder att man kan känna bakdelen bättre om man jobbar på en cirkel för då känner man den inre bakhoven lättare. Man kan träna med en vän som säger till när hästen lyfter.
-Du går, vänster, vänster, vänster och din vän säger fel, fel, fel. Buck möts av skratt för sin humoristiska underton. Ganska snart funkar det bra men du måste jobba på det, fortsätter han. Det kan tyckas tidsödande att lära sig vart fötterna är, men om du försöker flytta en fot när den står på marken kommer du inte få annat än problem. Du får motstånd i tyglarna och du tror det har med munnen att göra. Men det är hästen som försvarar sig själv och försöker hålla sin balans.
Överböjning av hästar är resultatet av att inte ha nått hästens fötter. När du kommer till att du kan styra hästens fötter riktigt noggrant, är det fantastiskt hur snabbt de blir lätta. Ray sa till mig en gång: ”Mina tyglar är inte kopplade till hästens mun, de är kopplade till fötterna. Du hade vetat det om du hade varit uppmärksam!”
Buck visar hur han tränar hästen på att flytta bakdelen på fyra olika sätt:
- Med huvudet i lateral böjning och flytta bakdelen med bara skänklarna
- Med hästen centrerad med soft feel, håller och flyttar bakdelen bort från skänkeln
- Med skänklarna utan händer
- Med händer utan skänklarna
Man väntar och låter hästen söka svaret och belönar. Hästen har en villighet att söka svaret mentalt men många ryttare dödar sökandet och hästen blir som en zombie. Om man respekterar hästen tillräckligt så väntar man på den. Om man bemästrar de fyra ovan övningarna med en soft feel så blir sidvärtsrörelser lätt, menar Buck.
När man flyttar hästen med bara händerna i övningen är det viktigt att inte fuska med benen. Med principen hand utan skänkel – skänkel utan hand, så har man en möjlighet när det blir komplicerat. Om alla hjälper används på samma gång för de mest enkla saker, vad gör du då när det blir komplicerat?
Fler övningar
Buck demonstrerar hur han ryggar hästen. Han lär hästen först med två händer, sedan ger han eftergift med en hand i taget, en oberoende eftergift. Så småningom går han framåt tio steg med hästen och backar tio steg. Går framåt nio steg och backar nio steg och fortsätter så ända ner till noll. Han visar hur han använder en övning att backa hästen i en cirkel. Han backar rakt bakåt några steg och sträcker sig sedan efter hästen på tygeln och flyttar framfoten ett steg med ledande tygel och ger eftergift.
En annan övning han demonstrerar är ett mönster i form av en tår, eller vattendroppe. Han travar på lös tygel i en halvcirkel och går tillbaks mot staketet i sidled. Sen kan han galoppera rakt ner, böja åt ena hållet, bryta av till trav sedan i sidled mot staketet och fatta galopp. Sedan behöver man inte bryta av till trav utan byter galopp i språnget.
Man ska inte arbeta hästen för mycket med korta tyglar så att hästen vill ha stödet hela tiden och man helt plötsligt inte kan rida med lösa tyglar. Nu har man fått en häst som lägger sig på handen.
Bucks ridfilosofi
Det finns en plats där man är i perfekt balans med hästen, som om du inte är där. Man ska inte vara i hästens väg och hindra dess rörelser. Rid i balans. Ta aldrig balansen ifrån dem. I vändningar och spins är ofta ryttaren i vägen och hästarna trampar på sig själva. Det är ett reiningproblem – de är för långt fram, de vänder på inre bakbenet. Vid koträning vänder de på yttre bakbenet annars kommer det försent. Kon får ett försprång.
– Så som hästarna tränades förr kommer av det klassiska ridprogrammet. När hästarna inte längre behövdes i krigsföring användes de till boskapshästar istället, men de tränades på klassiskt vis. För många år sedan när jag red med Ray såg jag dessa spår i arenan när han gjorde en perfekt balanserad vändning. Han grävde ett hål i marken med hästens bakhov, men när jag försökte göra en vändning med min häst såg det ut som om hästen hade mött en våldsam död, skrattar han.
Ray kunde från stillastående flytta en hov i taget, framåt, bakåt eller åt sidan utan några synliga signaler. Ray sa att vi ser ryttare som tränats att rida med hakan upp och sitta fint på sina hästar, men de kan inte göra något med dem. När du får hästen att förflytta sig som om det vore dina egna fötter, kan du omöjligt se illa ut på en häst.
Buck förklarar att vissa westernryttare sitter så långt fram med benen som om de ser på en fotbollsmatch i soffan, och det gör inte hästen någon nytta att sitta sådär på svanskotan. Han försöker berätta för folk att om de inte har sina ben längre fram än att de kan påverka bakdelen och påverka framdelen så har man ett bra utgångsläge. Det har med tajming att göra.
Han berättar att han har många hoppryttare på sina clinics och att han inte kan fatta hur duktiga ryttare är på att få hästarna att vägra på hindren. Många gånger är det sättet de rider på. Skänklarna ligger på hästen hela tiden med tryck utan mening.
Hela tiden tryck, tryck, tryck. För att hästen ska gå framåt måste den vara lätt för skänkeln. Om hästen är ”bedövad” kan man inte hjälpa den över hindret. Man måste ha ”liv” i hästen. Liv är inte fart utan den tid det tar för hästen att svara och den mängd tryck du använder för att få det.
Man ska erbjuda hästen en bra deal. För en del människor är det att sparka hästen lite och går den inte framåt, sparkar man mycket. Det är inte vad Buck menar. En bra deal är att använda bäckenet och lite energi med skänklarna. Inte gripa tag och gräva in hälen i sidan.
-Människor har gjort det i tusentals år och det har ännu aldrig gjort en häst lätt, ändå gör de det med hängivenhet. Bara människor kan vara så dumma, skrattar han. Han brukar säga till folk att ju högre upp skänkelhjälpen sker på benet, desto mer sofistikerad är man som ryttare.
Ju längre ner skänkelhjälpen används, desto mer primitiv är man som ryttare. Han förklarar att man får göra vad som behövs för att få ”liv” i hästen. Man erbjuder plan A genom att rulla bäckenet. Går det inte bra, gå till plan B och få honom att gå. Erbjud mindre än vad du tror att det ska ta för att få jobbet gjort och gör vad som behövs.
-Jag tror inte på bråk. Jag jobbar tills bråket försvinner. Något man inte alltid tänker på är hur man avslutar arbetet. Om något går fel tänker du att du önskade du hoppade av för tio minuter sen för då gillade ni fortfarande varandra, men nu har ni ett problem.
Jag brukar säga till killar på mina clinics att komma ihåg när de dejtade. De sista minuterna av den dejten kan vara avgörande, ler han. Allt har gått bra hela kvällen och du har varit charmig och skrattat, men om du de sista minuterna säger något dumt till henne, vill hon inte se ditt fula ansikte igen!
Buck menar att hästar ofta blir anklagade för att vara lata, men de är inte lata utan under omständigheterna man rider hästen på, gör den så gott den kan. Om man håller emot med handen och driver med benen samtidigt så lär man hästen att lägga sig på handen.
God ridning är inte att rida med musklerna. Det ska vara mjukt och hästen ska vara avspänd. Många rider hästarna på ett inskränkande sätt och bygger upp tryck. De hackar alltid på dem. Hästarna får ingen fred. Tom Dorrance brukade säga: ” Behandla dem inte som de är, behandla dem som du vill att de ska vara”.
English 
Swedish